Västkusten mötte oss med vindar som bar både lugn och kraft – en spegelbild av deras kärlek. Ingenting denna dag var högljutt, men ändå var allt uttryckt med känsla. Man kunde se det i hur de höll varandra i handen, i hur deras ögon vägrade släppa varandra.
Här behövde känslorna ingen utsmyckning. Klipporna, havet och deras obrytbara band var mer än tillräckligt. Det var den typen av bröllop som påminde mig om varför jag tror på kärlekshistorier – inte på grund av perfektion, utan på grund av sanningen.

Varje ögonblick kändes som hugget i evigheten.